14 oktober Idag har jag tagit mig tid att fixa i ordning hemsidan, det tog sin tid... men nu känner jag mig nöjd med hemsidan. Är det något du ser som har blivit tokigt eller om det är några länkar som är fel så maila gärna. eva@boxerland.se
1 oktober
Äntligen har vi varit och tävlat!!!
Vi var 5:e reserv, men lyckades få en plats då många tackat nej. Tävlingen var helt nytt för både mig och Roxie, och det var
superkul att tävla. Nervositeten var inte så farlig när man väl var där :) Och det gick BRA, vi blev uppflyttade!!! TJOO HOOO!!!!! Målet för dagen var att bara komma iväg och tävla. Självklart ville vi bli uppflyttade, men att gå igenom hela tävlingen var målet.
Vid mötesplatsen på morgonen så fick vi reda på att spåret skulle ligga vid en bondgård. Vid ängarna tänkte jag. Döm om min förvåning när Roxie's spår skulle gå i en kohage!!! Hjälp, har aldrig lagt ett spår i en kohage förut. Det närmsta vi
gjort är att haft en hästhage bredvid spåret. Ja ja, jag är här och tävlar i alla fall tänkte jag. :) För att komma till vårt spår var vi även tvungna att gå IGENOM ladugården där det stog en massa får och sa Bäääh, bääääh... bara det fick ju Roxie att gå igång.. haha Sen gick vi spåret, bland koblajjor och kossor som jagade Roxie i hagen bredvid, MEN hon tog alla apporter och vi fick 6,5p och 7,5 p. Tjoo hoo, igen, vi klarade det :)
På budföringen tjuvade hon lite när hon skulle lämna mottagaren och lydnaden gick bra, dock var hon trött så jag fick köra lite dubbelkommandon :) Men skitesamma vi fick ihop 232 p och blev uppflyttade :)
26 augusti 2011
Minns min älskade Hera som gick
bort för ett år sedan idag!
OKTOBER 2010
Det finns nya bilder i galleriet
som är tagna 2010-10-08
Jag är faktiskt fortfarande lite chockad och tycker det är så overkligt. Det är så läskigt att man tror att dom skall få finnas med en många år framöver.. Hon har varit så frisk hela tiden. Sen händer detta. Veterinären sa att det här är inte något du skulle kunna märkt på henne innan mjälten sprack.. och det har jag verkligen inte heller. Kvällen innan var vi ju i skogen och då sprang hon och lekte som vanligt. För hennes skull så var det bra, hon slapp gå och vara sjuk under lång tid, så på så sätt är jag glad! ... men några år för tidigt! Men för mig... jag hann inte med riktigt. Fortfarande är den dagen som en dimma...
Hon hann aldrig med att få dessa fördelar med att bli gammal.. så som Douglas fick. Att bli "lite" bortskämd och få en massa förmåner :)
Jag saknar henne så himla mycket, min varma, goa, underbara, snällaste och supervackra Hera. Min älskade prinsessa. Är så himla ledsen... :( Allt känns bara så himla jobbigt och energin är helt borta för tillfället. Mitt hjärta har liksom brustit och jag vet inte hur jag skall få det helt igen...... det gör så jävla ont!
Helgen efter att det hände så var jag på lydnadsläger med Roxie och det var verkligen en höjdare att få komma iväg och tänka på något helt annat.. men sen efter den helgen så har jag inte orkat träna någonting nästan. Var nere på klubben i tisdags och tränade lite innan jag åkte till jobbet. Allt känns liksom så jobbigt. Måste försöka hitta tillbaka snart igen... Skall ner till klubben med Roxie i kväll och träna lite. Det är så skönt att ha en hund hemma som inte gör att man faller ihop totalt. Roxie ger mig mycket glada stunder emellanåt :)
Hittade det här klippet i min telefon. Filmad för en månad sedan ungefär.
2010-08-28
Andra nyheten för året blev inte bättre den!!!!!!!!!!!!!!
I torsdags morse så var allt som vanligt! Syrran o jag pratade i telefonen och hundarna låg på altanen och solade, innan dess hade dom busat en vända på gräsmattan. Vi elva skulle jag till affären och skulle ge hundarna mat innan dess, men Hera ville inte ha.. Hmm, konstigt hon äter alltid mat annars... Ställde maten på spisen och tänkte att jag skall ge det snart när jag kommer tillbaka från affären. Hon hoppar själv in i bilen (eller hjälpte jag henne?), hon hoppade ur bilen själv i alla fall. Efter det gick allt väldigt fort! Jag gick in och skulle lägga in varorna i kylen, Hera kom in efter en liten stund och var dräglig runt munnen. Blev orolig för det här var annorlunda mot en vanlig äta-gräs-och-kräkas-grej, då brukar dom va pigga ändå tycker jag. Men hon var låg på något sätt. Skulle bjuda henne på en köttbulle för att se hur pass sjuk hon var... den tog hon och gick iväg.. men jag såg att hon åt upp den för att slippa ge bort den till Roxie. Vi gick ut på gräsmattan, sakta nerför trappan för jag såg att hon inte riktigt var sig själv, hon flåsade ganska tungt men ändå kraftigt o snabbt. Hon bara stog en bit ifrån mig på gräsmattan och då blev jag rädd. Jag kände inte igen henne alls. Jag ropade lugnt på henne så kom hon emot mig, lutade sig emot mig när jag satt på huk, sen satte hon sig ner för att sen lägga sig ner helt på sidan.. Herregud tänkte jag, hon dör!! Jag bar in henne och la henne i soffan och ringde till Åsa Danielsson för att snabbt få besked om vad som händer eller vad jag ska göra.. Att ringa till djursjukhuset gör jag när jag sitter i bilen, för till sjukan förstog jag att jag snabbt måste åka till, det tar alltid sån himla tid innan man kommer fram när man ringer dit bara. Åsa svarar och jag bryter ihop, men med hennes lugn och skicklighet så tog jag temp och försökte värma henne på bästa sätt. Nu iväg till sjukhuset och hämtade syrran som stog beredd vid busshållplatsen där hon bor. TACK Åsa och Ann!!!!!
Vi åkte till Albano där dom stog redo med ett akutteam när vi kom. Hera var jättesjuk, det sa dom också till oss när vi var där inne. Tempen hade sjunkit till 35,7 och dom hämtade filtar och la både under o över henne, plastade in hennes tassar och la värmekuddar på henne. Dom försökte ta blodprov, men det gick nästan inte. Pulsen var låg.. till slut fick hon lite blod i ett rör. Dom var fem stycken som jobbade kring Hera, det kändes så tryggt. Dom försökte verkligen få henne varm och samtidigt hitta felet. Efter några minuter skulle vi in i ultraljuds-rummet.
När vi var på väg in i ultraljudsrummet stog det två småhundar där med sina mattar och akutteamet bad dom gå bort till ett annat rum så länge, då hörde jag Hera morra åt hundarna, TROTS hur hon mådde just då så fick hon fram lite morr där hon låg under filtar fullt med sköterskor runt sig som fort skulle komma in i rummet! Min fantastiska hund!!!
Där fann man snabbt felet, blod i buken pga den brustna mjälten och tumören.. Jag bröt ihop igen när jag hörde hur allvarlig veterinären som hade hand om ultraljudet var i rösten... Jag visste att det var allvarligt innan, men allt gick så fort så inte hann jag tänka tanken att jag kanske inte skulle få med mig henne hem igen. Vi rullade tillbaka henne till rummet, fick prata med andra veterinären en stund.. beslutet var taget. Hera var jättesjuk och hon skulle antagligen inte ens klara en operation, dessutom med en urusel prognos på att det skulle bli bra!
Efter en stund kom veterinären in med ljus för att göra det lite fint där inne. Hera låg fortfarande kvar på båren med filtar omkring sig. En massa pussar o kramar..... Sen sa Ann mitt i allt att snart får du träffa Douglas, och då på något sätt blev jag lite lugnare och det kändes tryggt på något sätt... Sen gick det fort och behövdes ju inte en lugnande spruta ens... Älskade, underbara Hera, vila i frid min vän!
Det är helt ofattbart det som hänt... känns så overkligt och ännu mer tomt här hemma... :(
2010-02-22
Efter en kort tids sjukdom var jag tvungen att låta Douglas somna in. Han fick somna in i min famn hos veterinären lördagen den 20 februari. En dag jag aldrig kommer glömma! Under en och en halv vecka så hann jag vara hos veterinären 5 gånger, Femte gången var den sista. Ett lyckligt besked kom på onsdagen förra veckan för han var så mycket bättre, men det hann inte ens gå två dygn då sjukdomen yttrade sig med något annat. Natten mellan torsdag/fredag så kom det blod i urinen. Fick åka till veterinären på fredagen. På ultraljudet så såg jag med mina egna ögon hur illa det stog till i Douglas buk. Det gick inte att göra något åt det. Hon hittade flera fynd och mest illa var njurarna som inte hade mycket funktion kvar. Det hade gått så fort och jag förstog att min älskling skulle inte ha lång tid kvar. Jag har förmånen att välja när det skall ske och jag vill inte att min hund skall lida för att jag vill leva extra dagar med honom. Beslutet att komma redan dagen efter tyckte veterinären var ett bra beslut! Veterinären sa att han var en tapper kille, för han måste ha ont av detta. Nu har jag ett helt dygn och bara krama och pussa på honom. Vi kunde t.o.m leka med bollen på kvällen och han var så mallig när det bara var han och jag som busade och han fick ha bollen i munnen och visa de andra hundarna. Ååååh vilken underbar kväll vi hade, samtidigt som jag var i ett mörker. Det dygnet var jag hemma hos min syster och svåger. Ann skulle även följa med till veterinären dagen efter, tack min goa syster för att du har stöttat mig till 100% den senaste tiden!!!! Innan vi klev in hos veterinären så släppte jag Douglas så han fick springa fritt en liten stund i snöyran. Han skuttade runt lite där och såg så glad ut i snöstormen.. helt ovetandes. Allt han gjorde det dygnet tänkte jag.. "Sista gången han får göra detta", "Sista gången....."!!!! Åh massor med pussar fick jag också av honom... "Sista gången..."!!!!
När vi kom in i rummet där det skulle ske så hade dom gjort det så vackert, tänt ljus, släckt lampan, en blomma, ett par fina korgstolar och en biabädd med en skön filt i. Har aldrig varit med om något liknande!! När jag varit med förut så har det varit som ett rutinmässigt veterinärbesök men detta var verkligen så himla vackert gjort! Djursjukvårdaren (en underbart ödmjuk person) satt kvar en stund hos oss och berättade vad som kommer att ske, sen kom även veterinären in som var ny för dagen. Lite jobbigt att få ny veterinär, men han var också så himla ödmjuk och lugn och visste det jobbiga vi skulle göra. Nu fick jag och Ann och Douglas vara ensamma en stund och vi sa allt vi ville ha sagt och vi kramades och pussades om vartannat!!!!! Jag låg i biabädden med honom i min famn och bara kramade om honom till sista andetaget och långt därefter!
En fantastisk hund som jag fått äran att ta hand om i nästan 11 år!!! Jag är så tacksam för att han har fått varit min så pass länge. Men det gör ju så ont att mista det bästa man har, så himla himla himla ont! Just nu lever jag i en berg och dalbana!!! Ena stunden kan man skratta och i nästa sekund så gråter man. Det är just här hemma som allt är så tomt just nu. Känns som att luften står stilla och det ekar här hemma. Guuuuuuuud vad jag vill att han skall vara kvar här hos mig!!!! Jag saknar honom.............
Tack till Arninge djurklinik som gjorde Douglas sista tid så fin! Han verkligen gillade att gå in till er och bli behandlad! Sista gången vi var där så förstog han ingenting utan klev in där och trodde han bara skulle få träffa trevliga människor, lika glad och lycklig som tidigare!!! Och TUSEN TACK Hanna som jobbar där som varit helt underbar!!!
