Idag var det två veckor sedan Hera gick bort. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad och tycker det är så overkligt. Det är så läskigt att man tror att dom skall få finnas med en många år framöver.. Hon har varit så frisk hela tiden. Sen händer detta. Veterinären sa att det här är inte något du skulle kunna märkt på henne innan mjälten sprack.. och det har jag verkligen inte heller. Kvällen innan var vi ju i skogen och då sprang hon och lekte som vanligt. För hennes skull så var det bra, hon slapp gå och vara sjuk under lång tid, så på så sätt är jag glad! ... men några år för tidigt! Men för mig... jag hann inte med riktigt. Fortfarande är den dagen som en dimma...
Hon hann aldrig med att få dessa fördelar med att bli gammal.. så som Douglas fick.
Att bli "lite" bortskämd och få en massa förmåner :)
Jag saknar henne så himla mycket, min varma, goa, underbara, snällaste och supervackra Hera. Min älskade prinsessa. Är så himla ledsen... :( Allt känns bara så himla jobbigt och energin är helt borta för tillfället. Mitt hjärta har liksom brustit och jag vet inte hur jag skall få det helt igen...... det gör så jävla ont!
Helgen efter att det hände så var jag på lydnadsläger med Roxie och det var verkligen en höjdare att få komma iväg och tänka på något helt annat.. men sen efter den helgen så har jag inte orkat träna någonting nästan. Var nere på klubben i tisdags och tränade lite innan jag åkte till jobbet. Allt känns liksom så jobbigt. Måste försöka hitta tillbaka snart igen... Skall ner till klubben med Roxie i kväll och träna lite. Det är så skönt att ha en hund hemma som inte gör att man faller ihop totalt. Roxie ger mig mycket glada stunder emellanåt :)
Hittade det här klippet i min telefon. Filmad för en månad sedan ungefär.
Förra året i slutet av augusti!
Bilderna nedan är från hennes sista år.
Då de vackra gråa hårstråna börjat göra sig synliga...
2010-08-28
Andra nyheten för året blev inte bättre den!!!!!!!!!!!!!!
I torsdags morse så var allt som vanligt! Syrran o jag pratade i telefonen och hundarna låg på altanen och solade, innan dess hade dom busat en vända på gräsmattan. Vi elva skulle jag till affären och skulle ge hundarna mat innan dess, men Hera ville inte ha.. Hmm, konstigt hon äter alltid mat annars... Ställde maten på spisen och tänkte att jag skall ge det snart när jag kommer tillbaka från affären. Hon hoppar själv in i bilen (eller hjälpte jag henne?), hon hoppade ur bilen själv i alla fall. Efter det gick allt väldigt fort! Jag gick in och skulle lägga in varorna i kylen, Hera kom in efter en liten stund och var dräglig runt munnen. Blev orolig för det här var annorlunda mot en vanlig äta-gräs-och-kräkas-grej, då brukar dom va pigga ändå tycker jag. Men hon var låg på något sätt. Skulle bjuda henne på en köttbulle för att se hur pass sjuk hon var... den tog hon och gick iväg.. men jag såg att hon åt upp den för att slippa ge bort den till Roxie. Vi gick ut på gräsmattan, sakta nerför trappan för jag såg att hon inte var riktigt sig själv, hon flåsade ganska tungt men ändå kraftigt o snabbt. Hon bara stog en bit ifrån mig på gräsmattan och då blev jag rädd. Jag kände inte igen henne alls. Jag ropade lugnt på henne så kom hon emot mig, lutade sig emot mig när jag satt på huk, sen satte hon sig ner för att sen lägga sig ner helt på sidan.. Herregud tänkte jag, hon dör!! Jag bar in henne och la henne i soffan och ringde till Åsa Danielsson för att snabbt få besked om vad som händer eller vad jag ska göra.. Att ringa till djursjukhuset gör jag när jag sitter i bilen, för till sjukan förstog jag att jag snabbt måste åka till, det tar alltid sån himla tid innan man kommer fram när man ringer dit bara. Åsa svarar och jag bryter ihop, men med hennes lugn och skicklighet så tog jag temp och försökte värma henne på bästa sätt. Nu iväg till sjukhuset och hämtade syrran som stog beredd vid busshållplatsen där hon bor. TACK Åsa och Ann!!!!!
Vi åkte till Albano där dom stog redo med ett akutteam när vi kom. Hera var jättesjuk, det sa dom också till oss när vi var där inne. Tempen hade sjunkit till 35,7 och dom hämtade filtar och la både under o över henne, plastade in hennes tassar och la värmekuddar på henne. Dom försökte ta blodprov, men det gick nästan inte. Pulsen var låg.. till slut fick hon lite blod i ett rör. Dom var fem stycken som jobbade kring Hera, det kändes så tryggt. Dom försökte verkligen få henne varm och samtidigt hitta felet. Efter några minuter skulle vi in i ultraljuds-rummet.
När vi var på väg in i ultraljudsrummet stog det två småhundar där med sina mattar och akutteamet bad dom gå bort till ett annat rum så länge, då hörde jag Hera morra åt hundarna, TROTS hur hon mådde just då så fick hon fram lite morr där hon låg under filtar fullt med sköterskor runt sig som fort skulle komma in i rummet! Min fantastiska hund!!!
Där fann man snabbt felet, blod i buken pga den brustna mjälten och tumören.. Jag bröt ihop igen när jag hörde hur allvarlig veterinären som hade hand om ultraljudet var i rösten... Jag visste att det var allvarligt innan, men allt gick så fort så inte hann jag tänka tanken att jag kanske inte skulle få med mig henne hem igen. Vi rullade tillbaka henne till rummet, fick prata med andra veterinären en stund.. beslutet var taget. Hera var jättesjuk och hon skulle antagligen inte ens klara en operation, dessutom med en urusel prognos på att det skulle bli bra!
Efter en stund kom veterinären in med ljus för att göra det lite fint där inne. Hera låg fortfarande kvar på båren med filtar omkring sig. En massa pussar o kramar..... Sen sa Ann mitt i allt att snart får du träffa Douglas, och då på något sätt blev jag lite lugnare och det kändes tryggt på något sätt... Sen gick det fort och behövdes ju inte en lugnande spruta ens... Älskade Hera, vila i frid min vän!
Det är helt ofattbart det som hänt... känns så overkligt och ännu mer tomt här hemma... :(
